Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina som då var en del av Sovjetunionen och flyttade som barn till Vitryssland. Som ung studerade hon till journalist på universitetet i Minsk. Efter utbildningen arbetade hon tidvis som journalist, som lärare och tidningsredaktör utan att egentligen veta vad hon egentligen ville göra.
Hennes mål var alltid att lyssna till de vanliga människorna och hela hennes yrkesliv präglades av en önskan att visa hur medborgare och andra vanliga människor påverkades av det som pågick runt omkring dem. Men det var först efter att hon stötte på landsmannen Ales Adamovitjs verk som hon hittade precis det hon letade efter. Via hans metoder hade hon äntligen hittat ett sätt att låta den vanliga människan komma till tals i litteraturen.
Hennes första bok, Kriget har inget kvinnligt ansikte, utkom redan 1985 men hade då hindrats av den sovjetiska censuren under mång
a år. Boken berättar om de kvinnor som var en del av röda armén under andra världskriget och som efter kriget bara förtegs. Ingen hyllade några kvinnliga krigshjältar medan männen fick hela äran. Tvärt om möttes de återvändande kvinnorna av en förskräckande sexsism och förtryck.
Genomgående för alla hennes böcker är hennes bekrivningar av hur människorna lägst ner på stegen drabbats av de beslut som tas från verklighetsfrånvända ledare. Det är förskräckliga och gripande vittnesmål som verkligen förtjänar att uppmärskammas. Att böckerna dessutom är lättlästa och välskrivna gör att de känns tillgängliga för en större mängd läsare.
Och de blev verkligt uppmärksammade 2015 då Svetkana Aleksijevitj tilldelades Nobels litteraturpris med motiveringen “För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Förutom Nobelpriset i litteratur har Aleksijevitj också tilldelats en långa rad olika utmärkelser för sitt författarskap.
